Krönika

Här ska jag bara vara tyst och lyssna

Jag förväntade mig den vanliga skaran av politiker, tjänstemän och NGO-baserade påverkansexperter. Tillrättalagda paneldebatter. ”Women’s rights, Gender and religion” var titeln på dagen som arrangerades av ett Europeiskt FoRB-nätverk. 

Men i en tråkig kyrkkällare på en bakgata i Bryssel mötte jag de verkliga experterna.

Det var unga, medelålders och äldre kvinnor; judar, muslimer, kristna, hinduer, sikher, buddhister och sekulära.
De var heterosexuella och HBTQ.
De flesta icke-vita, med djupa erfarenheter av mångfaldig diskriminering.
Det var forskare, antropologer, teologer, NGO-folk, mammor, systrar, fruar, studenter och mentorer.
Också några äldre vita män.

Med religionsfriheten och kvinnors rättigheter som ledstjärnor kastade de sig nästan handlöst ut i ett pärlband av seminarier.

Från feministisk urban teologi till diskussioner om kvinnlig omskärelse.
Från färgad postkolonial analys av troende muslimska HBTQI-personers situation till berättelsen om hur de stora kyrkorna i Rumänien aktivt bidrar till hatpropagandan mot landets homosexuella.
Från halalmetoder för konstgjord befruktning till ytterst personliga berättelser.

Som den om hur det är att vara tonåring, duktig konstsimmerska och Sikh i Belgien:

”Rakar jag inte mina ben blir jag mobbad på konstsimningen. Men rakar jag mig gör jag våld på min tro. Jag kan inte vara två personer – jag måste få vara en.”

Källaren blev en plats där det gick att berätta. Men också en plats där kunskap, fördomar och attityder konstant utmanades, vreds och vändes på. Ibland med alla känslor sprakandes i rummet på en gång.

En plats där jag som vit, hetero cis-kvinna tillhörandes majoritetsreligionen i Europa kände att… i det här rummet ska jag bara hålla tyst och lyssna.