Krönika

Kyrkornas världsråds missionsmöte i Arusha

“Moving in the Spirit: Called to Transforming Discipleship”, var temat för det möte som efter sex intensiva dagar avslutades förra veckan i Arusha, Tanzania.

Över 1000 personer hade samlats inom ramen för det missionsmöte som Kyrkornas världsråds (KV) och Kommission för världsmission och evangelisation (CWME) anordnade. Traditionen med dessa möten har sina rötter i det legendariska missionsmötet i Edinburgh 1910 och det har sedan dess arrangerats med, mer eller mindre, tio års mellanrum. För andra gången i historien hölls mötet i Afrika, förra gången det hände var 1958 i Achimota, Ghana. Det var hög tid, med andra ord!

Det är något speciellt med de här mötena. Man skulle nästan kunna kalla dem för superekumeniska. Jag återkommer ofta till tanken på det som förr kallades missionens allianssinne. Missionen förenar och ett möte som det i Arusha samlar folk från nästan hela kristenheten. KV:s medlemmar är framför allt många av de protestantiska mainline-kyrkona men också ortodoxerna. Tittar man på medlemmarna i missionskommissionen så är det ännu bredare. Där finns också katoliker, evangelikaler och pentekostaler representerade som fullvärdiga medlemmar i kommissionen. Det är vackert på något vis. Baksidan kan möjligen vara att det är svårt att komma till skott då många viljor ska enas. Samtidigt har man lyckats enas kring ett dokument som Tillsammans för livet, och det är inte illa. Det har iallafall för mig varit en källa till inspiration som få andra ekumeniska dokument. Det är användbart, konkret och ibland en aning radikalt. Det senare får somliga att backa.

Det är också ur denna tradition som Svenska missionsrådet har vuxit. Här har vi våra rötter och det är ett sammanhang där vi kan ge och ta emot. Vi måste helt enkelt vara med om vi vill vara en del av Guds kyrka. Om man är alltför hårt präglad av ett new public management-tänk kan den ekumeniska miljön säkert väcka en del ångest. Resultaten är ibland svåra att väga och mäta. Men livet är komplext och new public management är, tack och lov, ifrågasatt. En mätbar del av vårt bidrag i Arusha var de tre workshops som vi arrangerade eller medverkade i. Vi delade med oss av våra erfarenheter av receptiv ekumenik och missionssamtal, av arbetet med religionsfrihet och av våra tankar kring förhållandet mellan hållbarhetsmålen och mission.

De olika missionsmötena har alla haft olika prägel och vi minns dem för olika saker. Willingen -52 för sitt fokus på konceptet ”Missio Dei”, Mexico City -63 för begreppet ”Mission på sex kontinenter” då det poängterades att mission inte bara handlar om något som utspelar sig i syd, och Bangkok -72/-73 för sin holistiska missionsprägel och uttrycket ”Frälsning idag”. Och så vidare. Vad vi i historieskrivningen kommer minnas Arusha för är idag svårt att säga. Temat “Moving in the Spirit: Called to Transforming Discipleship” är knappast glasklart. Men en fråga som tog plats var samtalet om ”Mission from the margins”. I Tillsammans för livet beskrivs konceptet bland annat så här: ”Mission från marginalerna strävar efter att motverka orättvisor i livet, kyrkan och missionen. Den syftar till att vara en alternativ missionerande rörelse som går emot föreställningen om att mission endast kan utföras av dem med makt till dem utan, av de rika till de fattiga eller av de privilegierade till de marginaliserade.” (§ 38) Det här är en av vår tids mest angelägna diskussioner. Vad innebär, på djupet, detta sätt att tänka? Hur operationaliserar man ”mission från marginalerna”? Hur går man från ord till handling? Det här är frågor som måste fortsätta att diskuteras. Och om det visar sig att Arusha inspirerat oss att fortsätta detta samtal så att det får konsekvenser för hur vi förhåller oss till varandra, då kanske det är för ”mission från marginalerna” som vi kommer minnas Arusha 2018. Man kan alltid hoppas.

Bildtext: Robert Odén, Svenska missionsrådet och Olle Kristenson, Sveriges kristna råd håller en workshop om receptiv ekumenik och pilgrimssamtal i Arusha, Tanzania.
Foto: Johannes Zeiler