Aktuellt

Vi har alla samma rättigheter

Om man på ryska frågar någon hur de har det, är det förväntade svaret: normaljno.

Att begreppet ”normalt” betyder väldigt olika saker för olika människor, är något jag blivit påmind om under den senaste månaden då jag fått vara med på två spännande lärveckor i post-Sovjetisk kontext.

Först under en träning om religions- och övertygelsefrihet i ett sammanhang där man utifrån sin etniska tillhörighet per automatik förväntas tillhöra majoritetsreligionen. ”Normalt” i den kontexten är att det kan ta sex år att få registrera en kyrka, och utan registrering är det olagligt att bedriva verksamhet; att ledare, ofta på oklara grunder, fängslas och ibland torteras; att barn inte får ta del av religiösa aktiviteter; och att kristna personer nekas rätten att begravas på allmänna begravningsplatser. Det blev en ögonöppnare för många att religions- och övertygelsefriheten skyddar individen, inte massan eller myndigheterna, och att texten i förordningar och konventioner är så tydlig när det gäller detta. Men hur kan man få myndigheterna att förstå det? Flera såg möjligheter att använda Svenska missionsrådets nya filmer om religionsfrihet, också för att visa direkt för sina makthavare. Många fick nya tankar om samarbete för att tillsammans få en starkare röst. Det kom önskemål om minst två nya träningar på samma tema, för att fler ska få lära sig. I en av träningarna vill man också öppna upp för representanter från andra religioner att delta.

Näst på tur var en lärvecka om religion och utveckling i Östeuropa. Det ”normala” här är att myndigheterna är oförutsägbara, och ofta korrupta; att kyrkan förknippas med stark nationalism; att ungdomar tappat framtidstron och har svårt att se några möjligheter i det egna landet; att kyrkoföreträdare kan uttala sig om våld i hemmet som en ”komplex fråga”; att religiösa och kulturella värderingar ofta är så sammanflätade, att det ibland är svårt att veta vad som är vad; att det enda man kan veta om morgondagen är att man inte kan veta något alls; och för många innebär det att leva i krig och konflikt. Även i den här gruppen blev de mänskliga rättigheterna något personligt. Vi vände och vred på våra egna värderingar, kopplade till de mänskliga rättigheterna, och jämförde dem med kyrkoledares och samhällets värderingar. Var sammanfaller de och var går de isär? Kring vilka frågor kan vi samarbeta med våra gemensamma värderingar som grund? I sista dagens samtal förstod vi att styrelser, ungdomsgrupper och kyrkoledare i regionen kommer att ”utsättas” för värderingsövningar av olika slag under tiden som kommer. Deltagarna såg en potentiell sprängkraft i att prata om just värderingar och övertygelser. Här kommer SMR:s nya lärcenter väl till pass.

SMR arbetar för en värld där ”normalt” betyder att vi lever upp till normerna om alla människors lika värde och att alla har samma rättigheter; där vi vågar pröva våra egna värderingar och känna oss så trygga med dem. Att vi inte längre är rädda för att möta människor som har en annan övertygelse än vår egen.

Foto: Anna-Lena Hansson